Om

Hej och Välkommen till min lilla blogg som jag började med för att kanske kunna förstå mig själv, hitta livsglädje eller i alla fall få skriva av mig lite. Terapi? Ja kanske, då får jag ur mig en del av allt som ligger och trycker i mitt huvud. Jag fick diagnoserna Bipolär, Borderline och kronisk depression 2009. Sedan lades Cyklomyti till listan...Som sagt, allt hänger ihop med varandra. En släng av det och en släng av det... Känns som de experimenterar på mig.

Allt blandat på en gång så ingen vet riktigt vad det skulle vara för fel på mig. Men nåt är det ju som inte stämmer med mig, ska man behöva leva såhär Därav blev det hela väldigt svårbehandlat och utdraget. Ett tag vad det dock skapligt stabilt men en Bipolär rapid cycling-sjukdom är svår att leva med. Trust me, I know... Jag är inte ute efter att någon ska tycka synd om mig, jag vill bara berätta lite om mig själv och det liv jag lever.

Presentation

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Reklamfri blogg!
Skapa en egen blogg utan krångel eller teknisk kunskap.
Skapa bloggen nu!

Livet efter allt

Det kändes som att jag glömt mitt tidigare liv, att jag lagt det åt sidan för att inte drunkna. Och det har gått skapligt bra. Men blir påmind om det och vill nog hellre bearbeta än glömma. 

Nu är det påsk, åren går och livet fortsätter. Jag jobbar hela påsken och tänker inte mer på det, firar ändå inte påsk i nån större utsträckning. Men ledig när andra är lediga, det är betydligt trevligare. 

Många tankar i huvudet nu. Många funderingar på framtid, kärlek och på min roll i det hela. Ska byta jobb snart, har sagt upp mig och det känns både roligt och skrämmande. Har träffat en kille som gror tvivel. Jag tvivlar oftast för att skydda mig från att bli sårad. Det är enklast så än att behöva utsätta sig, öppna sig, göra sig sårbar. Men det får växa fram, jag stänger inte dörren än. Det är bara mycket att fundera på. Och vissa saker kanske är ett frågetecken redan nu. 

Tänk om man haft alla svar. Fast vad tråkigt ändå. Typiskt mig, velpanna nr 1.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Dreams are real to me...

Inatt kom du igen. I mina drömmar lever du kvar och i mina drömmar vill du att jag ska rädda dig. Du lider och vill att jag ska rädda dig. 

Jag vaknar genomsvettig, jag vaknar oftast livrädd. Jag vet inte om jag drömt eller om det hänt på riktigt. Jag vet inte och jag blir rädd. Du kommer om natten och jag ser dig så tydligt. Du är med mig men jag ser dig lida. Jag ser allt jag såg den dagen.

I mina drömmar lever du kvar men det skrämmer mig för jag vet inte om det är verklighet eller inte. Du är iallafall med mig. Du är alltid med mig. 

Jag saknar dig, jag saknar dig. För alltid. För evigt. 

Taggat med: 

, , ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Someone

Jag har träffat någon. Jag. Som aldrig ens trodde att jag skulle vilja göra det någonsin i mitt liv igen. Efter det senaste katastrof-förhållandet så var jag säker. Aldrig litar jag på någon igen. Aldrig ska någon få såra mig så. Jag ska aldrig släppa in någon i mitt liv.

Jag litar inte på någon dock. Jag har allt lärt mig. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna släppa på min spärr men det stör mig inte. Jag kan träffa någon utan att denne blir mitt allt. För det är då det blir svårt. Jag har mitt. Jag är min. 

Men ärrad och skadad av det förflutna är jag ibland rädd för vad det kommer att göra med mig. Jag blir feg och springer min väg. In i mörkret. Där jag känner igen allt så klart. Där jag trivs och får vara ifred med mina tankar. I mörkret. Där jag är jag.

Jag har inte bråttom. Jag behöver inte skynda. Det skulle inte ens gå om jag velat. Ingen sätter press på mig. Ingen skyndar. Någon förstår mig. Någon finns kvar ändå. Men jag undrar ändå. För hur länge då?

Taggat med: 

, ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lilla du...

En liten känsla, ett litet rop. En liten hint, ett litet skrik. Allt är litet, Allt är bara så himla litet.

Är det på riktigt nu? Det känns suddigt. Jag vet inte riktigt, det är så ljust.

Mina minnen är det enda jag har. Mina minnen håller mig också vid liv. Jag vet att jag borde ditten och borde datten. Try walking in my shoes. Just for one day. Then we can talk.

Du litade på mig. Jag ska visa dig. Jag ska visa alla. 

Taggat med: 

, , ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Don`t worry child

Jag ska skydda dig. Jag kommer alltid att finnas här för dig, alltid. Jag är stark, du kan lita på mig. För dig gör jag allt. 

När ditt hjärta brister plockar jag ihop bitarna. Jag har ett superlim som lagar allt, detta vet jag. Du kan lita på mig. 

När du skrattar så tårarna rinner så skrattar jag med dig, jag får magknip precis som du. 

Du är mitt allt, mitt liv i en annan form, i en egen form men ändå jag. Mitt barn, du gör mig hel. Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Taggat med: 

, ,

Jag ger upp...

Jag vet inte vad jag ska skriva... Jag vet inte vad jag ska säga... Jag känner mig ganska tom. Tom på reaktioner iallafall. Jag borde nog skrika, slå, sparka men jag står bara helt stilla och tänker. Jag tänker på hur jag är, beter mig, uppför mig. Hur är jag? 

Jag trodde jag visste men nej. Ensam är jag, jag vet, det är inget nytt. Hur hanterar jag allt? Ja, på det sätt jag brukar göra. I min ensamhet. Men jag blir fanimej ledsen. På riktigt jävla ledsen. Som jag vore mindre värd, mindre värdefull. På riktigt ledsen. Jag känner mig misslyckad. Vad fan ska jag göra nu? Jag gråter på insidan men vill inte visa det. Fan.

Att aldrig ha någon. Att alltid få stå stark. Men jag känner mig inte stark. Jag är trött på detta nu. Jag vill också få vara liten. Bara en endaste dag.

Jag krigar på som jag alltid gör. Men snälla... ge mig styrka.

Taggat med: 

, , ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Förlåt för allt...

Jag har gjort så dumma saker i mitt liv. Jag har gjort misstag efter misstag. Jag lärde mig aldrig. Inte då iallafall. Jag förstår inte hur jag tänkte, om jag ens tänkte alls. 

Jag har lärt mig nu. Men det verkar vara försent. Jag har bett om förlåtelse men jag får inget svar. Jag får inget alls. Jag sparkar mig själv men det hjälper inte. Jag står själv. 

Det sorgliga är att jag gjort dumma saker mot mig själv. Jag har inte medvetet skadat någon annan, bara mig själv. Det verkar förfölja mig. Hur ska jag kunna gå vidare om inte andra kan det? Jag ber återigen om förlåtelse men ingen svarar. Jag har sårat andra genom att ha sårat mig själv. Jag visste inte bättre då så jag förlåter mig själv. Jag har jobbat oerhört mycket med mig själv, jag har kommit väldigt långt. Varför kan ingen annan förlåta mig?

Snälla svara...

Taggat med: 

, ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Jag ska backa...

Jag tror att jag är på väg att bli utbränd. Jag tror att jag har fått nog. Jag ska backa två steg. Jag ska FÖRSÖKA backa iallafall.

Jag trivs bra på mitt jobb. Jag jobbar heltid. Och det är ju bra, det betyder att jag är självförsörjande. Vilket jag vill vara. Det vill säkert alla vara.

Den sista tiden har jag känt mig irriterad. Ja näst intill arg. Jag flippar på småsaker. Jag vill iofs ha ordning. Det finns anledningar till att jag blir förbannad.  Så det är inte inbillning. Men jag orkar inte bli arg, irriterad och förbannad. Jag vill vara glad. Känna mig lugn. Bara vara jag också som alla andra. Inte styra och lösa problem. Vilka problem? Kom tillbaka när ni har ett riktigt problem. När allt är svart. När inget hjälper. För där har jag varit. I det svarta. När inget hjälpte. När ingen hjälpte.

Idag är en annan tid. Eller ja, det är så det känns. Men jag glömmer aldrig. Inte det svarta. Där någon ropade mitt namn. Kom! Kom till mig. Nej, jag vill inte. Jag tänker inte gå under. Inte då och inte nu. Så jag backar två steg.


Taggat med: 

, , ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Join me in death

Min finaste, min älskade. Sover du gott? Drömmer du sött?

Aldrig lämnar jag dig. Aldrig glömmer jag dig. Aldrig.

Jag har en period just nu när jag drömmer mycket. Jag drömmer om olika saker, mycket som jag inte förstår mig på men även mycket om dig. Jag känner att du är med mig, jag ser tecknen du lämnar. Jag ser. 

För vissa lär jag vara en stor enigma, det gör mig inget. Du som känner mig, och det är få som gör det, du vet.

Jag går min egna väg, det har jag alltid gjort. Ingen följer mig, ingen svarar. Det gör inget, absolut ingenting. Jag vet.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Jag lever!

Hej!

Det var längesen jag skrev något. Jag har inte haft en tanke på att skriva. Jag har haft tankarna på annat håll. Konstig känsla, att vara upptagen, att jobba såpass så att jag inte har tid. Att inte bara vara ledsen längre. Att må bra. Att få saker och ting i livet att fungera. Att vara stark. Att känna sig som sig själv igen. 

Hej! Det är jag som är Johanna. Jag är här nu. Jag är mig själv igen.

Taggat med: 

, , ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Jag saknar dig så

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Hej Sommar!!

Mina inlägg blir ofta så ledsamma så vissa orkar jag inte ens skriva klart. Jag tänkte bara berätta att jag fått nytt jobb och ska börja så sakta att jobba igen. Jag vill inte vara hemma och tänka nonstop, det blir ju så lätt att jag fastnar hela tiden och märker att jag måste få skingra tankarna. 

Det känns både bra och konstigt... Bra för att kanske kunna få tillbaka en "normal" vardag, bättre ekonomi, annat att fokusera på men samtidigt konstigt på ett konstigt sätt. Jag menar, nu ska jag försöka gå vidare. Jag ska fungera. Aldrig kommer jag sluta sakna, längta, gråta. Men jag saknar även att få skratta, leva, trivas. 

Här tar vi en dag i taget. Jag och barnen har en bra dialog om det mesta och det känns väldigt bra. Just nu har ingen av oss ett stort behov av att planera framtiden men det börjar arta sig. Planer för skolavslutning och sommaraktiviteter är iallafall ett steg i rätt riktning. Så jag börjar se fram emot sommaren!

Taggat med: 

, ,

Godnattvisa till dig min älskade syster

Nu så kan jag lova att natten kommer snart

Alla ska vi sova när stjärnor lyser klart

Mångubben han hämtar och tänder lyktan sin

Äventyret väntar i drömmen som är min.

Min syster kommer vara i mina drömmars land

Nära så som bara den bästa systern kan

Låt ingenting få störa i denna stilla natt

För vila ska du göra och sova gott min skatt.


Taggat med: 

,

Ge mig styrka...

Saknaden är oerhört stor och smärtan är enorm. Inte en dag passerar utan att jag tänker på dig, ditt ansikte är det sista jag ser innan jag somnar, jag vill inte se, jag vill inte bli påmind om det hemska hela tiden.

Jag försöker tränga bort mina tankar och ditt ansikte... Du såg inte rofylld ut. Din hudfärg hade ändrats. Jag ser framför mig hur du led, hur du kämpade för att få luft, hur du fick panik... Jag får panik bara av att skriva om det men det måste få komma ut. Jag kan inte fortsätta leva om jag inte får ur mig mina tankar, dom äter upp mig. Jag försöker intala mig själv att du bara somnade in, att du somnade in stillsamt och fridfullt. Men gjorde du det? 

Jag smekte dig över håret som ett slags försök till att en sista gång få ha dig nära mig. Nära... Bara dagen innan gav du mig en stor kram och sa att du älskade mig. Aldrig mer får jag vara nära dig eller höra din röst. Det hugger till i bröstet på mig av bara tanken på att du är borta. Hjärtat har verkligen gått i tusen bitar och jag vet inte om jag någonsin kommer att bli hel igen. Det fattas ju en stor bit.

Det finns så mycket som jag vill säga men orden finns inte där. Det blir tyst. Jag vill skrika ut min smärta men det går inte, allt sitter där inne. Jag gråter. Hela tiden gråter jag. Oftast när jag är ensam men ibland är det svårt att dölja det för barnen. Dom vet ju varför jag är ledsen men jag vill inte vara det så ofta. Det brister istället för mig när jag försöker hålla upp min starka fasad. Det brister för mig till den grad att jag får svårt att andas. Känslorna är så starka och jag kan inte hindra dom, det blir bara kaos. Jag vet inte vad jag ska göra, det känns som att mina övriga syskon kan hantera sin sorg eller har kommit längre i sitt sorgearbete, jag står fortfarande kvar på samma ställe, vid hennes säng och gråter hysteriskt.

Vad händer i mig om jag förlorar någon mer? Mina barn, mina föräldrar, mina syskon? Jag försöker förbereda mig på att min hund en dag kommer att försvinna från mig, han är trots allt 12 år nu men inget känns lättare för det. Ska jag vakna upp en dag och hitta honom död på sin bädd? Jag orkar inte...

Taggat med: 

, ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Till min ängel

Taggat med: 

, ,

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg